Var tog alla vägen?

Innan jag fick barn hörde jag väninnor och andra med barn som klagade på att ingen hörde av sig längre när de blivit föräldrar. De förklarade att de kände att deras vänner liksom inte ville störa och tränga sig på i den nybildade lilla familjen. Jag tog åt mig, för just så var det då. Jag trodde att jag störde lite. En vän förklarade då för mig att så var det inte alls! De ville bli kontaktade precis som förut, även om de inte alltid skulle kunna träffas, eller hänga på olika aktiviteter. Naturligtvis är det så, tänkte jag då, och bättrade mig. Så, nu sitter jag själv här med en nybildad familj och vänner som lyser med sin frånvaro. Nä, jag kan (eller vill faktiskt inte heller) sitta på krogen halva natten, eller spontanåka till Berlin på konsert just nu. Men ses och dricka en kopp kaffe och babbla av mig lite, eller gå en promenad eller liknande, det båda kan och vill jag! Jag har blivit mamma, inte en alien. (inte mer än förut i alla fall).

Ett år

För ett år sen satt jag på en strand, med ett litet, litet frö i min mage. Fortfarande ovetandes om detta frö, som blev Amelie, som nu sitter här i min famn alldeles perfekt. För ett år sen trodde jag inte att i mars 2013 ska jag och min familj (bara en sån sak, "min familj") börja på babysim. Den kropp som på bilden kändes ganska smärt och smidig skall på lördag åter klämma i sig i en bikini och blottas offentligt. Dock inte med samma smärta känsla. Att frivilligt visa sig offentligt i badkläder i mars är i vanliga fall idiotiskt, eftersom kroppen aldrig är så blek och sorglig som just då. I vanliga fall, i mars, har man inte varit gravid och fött barn för drygt tre månader sedan. Men så är det nu. Att min kropp är blek och degig är ett faktum, men till skillnad för ett år sen, så har jag nu ett lite annat perspektiv på livet och på saker överhuvudtaget. Och på lördag ska det babysimmas!